svordomar

till äldre svord ’svuren’ och dom av fornsvenska domber; bestämmelse som i visdom och lärdom. Jämför tyska Schwur; ed, förbannelse till svärja.  SO har ”hist.: sedan ca 1635”. Swedberg (1720-t) har swordom, swär, swärjande och swärjar. Redan Bibeln varnar för missbruk av Guds namn och man har belagt svordomar i 3 000 år gamla inskriptioner med hieroglyfer. Dessa svordomar utgjordes dels av eder som fungerar som ett sätt att åkalla en högre makt och dels förbannelser som hade till uppgift att nedkalla olycka över någon.

Ljung (2006) menar att Gamla Testamentet gör skillnad mellan tillåtet och otillåtet svärande. Sådant svärande som används i samband med Gud och är allvarligt menat, är tillåtet som förstärkning till det man säger. Däremot är det förbjudet att svära falskt vid Gud, svära tanklöst eller att missbruka och vanhelga Guds namn. Enligt Sundström (1984) klagade en gammal jude, i Syraks bok i Gamla Testamentet, redan för mer än tvåtusen år sedan över detta missbruk: ”Att höra en storsvärjare/ får håret att resa sig/ och när sådana grälar/ måste man hålla för öronen.” Bengtsson (1993) menar att den allra äldsta kända svordomen nedtecknad med hieroglyfer är: ”Må en åsna bestiga dig. Må en åsna bestiga din fru. Må ditt barn lägra* din fru.”

Troligen är svordomarna lika gamla som språket. I Sverige har vi fem grundsvordomar; helvete, fan, satan, djävlarna/djävulen och förbanna. Svenskan har vidare dels de tuffa maskulina svordomarna, typ helvetet, fan, satan, djävulen och förbanna(d), dels de mjuka, feminina, som Gud, Jesus och himmel. De underjordiska, manliga svordomarna inleds ofta med ett fördömande ”fy”, de himmelska med ett åkallande ”å”. Ibland kan dock himmel och helvete ingå symbios med varandra i uttryck för förvåning, t ex ”Å fan, säger du det!” ”En man som ofta svär begår mycken synd, och plågan skall icke vika från hans hus. Om han försyndar sig, så vilar hans skuld på honom; och frågar han ej därefter, så har han ådragit sig dubbel skuld. Och om han svär i onödan, så skall han ej bliva ostraffad, nej, hemsökelser i mängd skola drabba hans hus.” (Syrak 23:11 Apokryferna ur GT, Proprius 1975)

I det gamla bondesamhället skulle man ta sig i akt för svordomar och det inte enbart av religiösa skäl. Om man t ex svor i åskväder så ökade både blixt och dunder, eftersom naturkrafterna blev utmanade och uppretade. Man skulle heller aldrig svära över elden, för då gick den inte att hejda om den kom lös i svärjarens hus. Men svärjaren drog inte bara olycka över sitt eget hus och riskerade sin egen frälsning. Den skyldige kunde också hållas ansvarig för alla olyckor och missöden från krigsförluster till missväxt och det gällde såväl i det egna landet som i världen i stort.

Trots det starka trycket från både världsliga och himmelska straff så fortsatte folket med sitt svärande. En förklaring till det kan vara, som Magnus Ljung (2006) är inne på, att ”man kände sig så totalt förtryckt av överheten att man inte ville ge upp den enda säkerhetsventil som fanns, nämligen just svärandet. Sådana känslor kan också ha förstärkts av att rätten att svära var starkt knuten till social ställning. Om man tillhörde överheten och inte var särskilt religiöst lagd kunde man utan vidare vältra sig i de värsta av tidens svordomar.”

I vårt land har attityderna mot svordomsbruket svängt under historiens gång. I vissa fall straffades hädandet med dödsstraff, i andra fall kunde det räcka med böter eller tillsägelser. Under 1500-talet protesterade Olaus Petri mot svärandet i skriften Predican emoot the gruffuelige eeder och under Karl XI:s regeringstid (1660-1697) infördes förbud mot svordomar. Enligt Lindqvist (1996) gällde det svordomar som ”vid Gud, den helige trefaldigheten, vid Guds pina, sår, kraft, sacramente, död, blod, himmel element eller vid något annat ting, såsom ock att förbanna sig eller någon annan, önska sig eller någon annan uti djävulens våld”.

Vid en första förseelse mot förbudet kunde det räcka med att husbonden, prästen eller annan myndighetsperson utdelade en varning. Hjälpte inte det blev det domstolssak. Straffet kunde då bli böter, kroppsaga eller förlust av tjänst. Även strängare straff som fängelse eller landsförvisning utdelades. Senare skärptes lagen ytterligare när kyrkorna utrustades med en stupstock där svärjaren låstes fast och uppvisades inför hela församlingen. Även barn som svor kunde hamna i stocken, men först sedan försök med aga misslyckats. Än idag är det olagligt att svära inför kvinnor och barn i Kalifornien.

Ljung (2006) berättar att två hjärnforskare vid slutet av 1990-talet har kommit fram till att människor som förlorat sin normala talförmåga p g a afasi trots det behåller förmågan att svära. De har fått en skada i vänster hjärnhalva, där vanligt språk håller till. Då de trots detta kan svära är det rimligt att anta att svordomar lagras i den högra hjärnhalvan. Martin Ingvar, professor i integrativ medicin vid Karolinska Institutet, har följande förklaring till fenomenet: ”Med svordomar och kraftuttryck vill man väcka negativa känslor, och höger hjärnhalva är betydligt mer känslosam än den vänstra.”

Enligt Magnus Ljung kan svordomar indelas i sex huvudgrupper: 1) det religiösa motivet; 2) det skatologiska motivet (avföringsrelaterade ord som skit, röv och arsle); 3) könsorgansmotivet; 4) samlagsmotivet; 5) sodomimotivet (svordomar som refererar till analsex); och 6) mammamotivet (sexuella antydningar om någons mor, syster eller annan kvinnlig släkting).

Lindström (2002) menar att man generellt kan säga att svordomar är ungefär lika grova i hela världen, men att norra Europa intar en betydligt försiktigare hållning och att ju längre norrut man kommer desto mildare eller mindre könsordsinriktade blir svärorden. Tendensen kulminerar i Sverige, där vi i princip bara använder oss av två av Magnus Ljungs motivtyper, nämligen de religiöst färgade svordomarna och svordomar med analmotiv när vi svär. De religiösa svordomarna dominerar (fan, djävlar, satan, helvete). Svordomar med analmotiv har inslag som skit, rövhål och arsle. Skit som svordom har idag förlorat nästan all kraft då det numera sällan betyder annat än jätte i uttryck som skitskön och skithäftig. Avföringsordet skit har däremot fortfarande ett visst sting kvar, något som bl a framgår av följande: ”Skit! Jag trampade i bajset!”

Lindström menar att det blir väldigt blekt med t ex religiösa svordomar med tanke på att vi lever i ett avkristnat samhälle. Han påpekar vidare att vi vid svärandet följer vissa uttalsregler som inte överensstämmer med svenskan i övrigt. ”Det är exempelvis väldigt vanligt att man har ett annat ä-ljud i svordomar som jävlar och jäklar än annars. Vanligt är att man uttalar svordomarna med öppna ä-ljud, ungefär som man i riksspråket bara har före r (lära, bära). Man har alltså ett mycket bredare och kraftigare ä-ljud i svordomar än annars.” På samma sätt uttalas t ex fan och satan oftast med ett ljust och spetsigt a-ljud som annars bara används vid kort vokal. Uttalen med avvikande uttalssystem låter grövre och fulare i våra öron. Kan det därför vara så, frågar sig Lindström, ”att vi på det här viset uttalsmässigt kompenserar oss för det relativt försiktiga betydelseinnehållet i våra svordomar?” Och han fortsätter: ”Kanske är det därför så att våra svenska svärord har kunnat bevara lite av den kraft de hade på medeltiden och ända in på 1500- och 1600-talen, därför att vi har fortsatt att uttala dem med ljuden från den tid då de verkligen var fula och då det till och med var farligt att nämna djävulen vid namn.”

Enligt Sager (2005) används svordomar på sex olika sätt: 1) för att åstadkomma en speciell effekt eller chockera. (Nån jävla ordning måste det vara! ); 2) för att uttrycka ilska eller förargelse (Jävlar!); 3) för att uttrycka en besvärjelse (Men för fan!); 4) för att förolämpa och förnedra (Din jävel!); 5) som förstärkning till andra ord (Det är jävligt bra!); och 6) för att uttrycka något där svordomarna används som betydelsetom utfyllnad (Vad är det för en jävla grej!).

”När du missar en målchans på fotbollsplanen kan du nog ibland känna ett behov av att uttrycka din ilska och besvikelse. [...] Många människor ropar ut sin vrede, bestörtning, irritation, besvikelse och ilska i form av en svordom eller till och med ett könsord. I fotboll bestraffas ett könsord i stridens hetta med ett rött kort, medan ett högt utropat fan kan ge ett gult kort.” (Sager 2005) Under 2006 inför t ex Stockholms Fotbollsförbund nolltolerans mot fula ord. Från och med detta år är det förbjudet att svära på planen. Reglerna är hårda. Om en spelare svär åt sig själv blir det varning, men om en spelare svär åt en motståndare innebär det utvisning.

Den här bestraffningsformen har utnyttjas till det extrema hos Smålands FF och serier i den regionen från elitfyran och nedåt. Detta berättas i en artikel i Ölandsbladet den 17 maj 2014 där det visar sig att redan efter tre omgångar i dessa lägre serier är antalet röda kort redan uppe i tio.

Mats Larlind på Smålands Fotbollförbund förklarar: ”Det är en specialvariant vi valt i Smålands FF. Säger du ett könsord så ger det ett rött kort och räknas som grov förseelse, alltså en match avstängning. Om du säger det direkt till någon kan det ge en längre avstängning.” Det finns ingen lista över ord som är förbjudna, (ett i de flestas öron så oskyldigt ord som balle kan dock räcka för rött kort och avstängning), utan det blir domarens sak att avgöra när det ska till ett ingripande. Detta innebär i sin tur att fulheter på ett främmande språk som domaren inte behärskar får passera utan åtgärd. Det kan också hända att domaren inte har svenska som sitt modersmål och därför missar vissa sk fula ord.

Inom tennissporten utdelas poängstraff om en spelare uppträder illa. Ett sätt att undvika bestraffning, men ändå få utlopp för sin frustration, ger Per Reinholtz i Växjö ett exempel på hämtat från en tennisbana sommaren 2011 ”... där en frustrerad tonåring vände ansiktet mot skyn efter en rad missar och vrålade: ’FULA ORD!!!’ Ett roat leende spred sig över åskådarnas ansikten inför denna sympatiskt kreativa uttrycksform!”

En liknande historia berättar Glenn Welander från Lidköping. Den handlar om hur en husa snubblar och tömmer en skål het soppa över en biskop vid en finare middagsbjudning. Här var det läge för en räcka saftiga svordomar, men en biskop kan ju inte uttrycka sig hur som helst, så istället för en svavelosande ed, lyckades han pressa fram: ”Kan någon lekman uttrycka vad jag känner!”

Men i vissa situationer, inte minst under en tuff och stressig match eller annan idrottsutövelse, kan det vara nödvändigt att svära, då de ’förbjudna’ orden ger både kraft till det man säger, och en lättnad från det tryck eller frustration, man känner, något som ord i det sk vårdade språket inte kan bidra med. Därtill visar en undersökning att svärande under stress är mer hälsosamt än tystnad. Så var t ex blodtrycket lägre hos dem som svor än hos dem som valde att lida i tysthet. ”Varje gång jag trodde att det var slut, gungades min kropp av ännu en våg av spasmer och jag borrade fingrarna längre in i hennes nacke och skrek vartenda svärord i ordboken, och dessutom några som jag uppfann i stunden.” (Jameson 2005)

Den amerikanske författaren Mark Twain (1835—1910) lär vid något tillfälle ha sagt att man vid vissa tillfällen behöver ta till ett kraftuttryck eftersom ett sådant kan skänka en befrielse som inte ens bönen förmår att ge. Och hos Pip Williams (2022 s 221) läser vi: " Jag rekommenderar svordomar. De lindrar smärtan när den är som värst, men du måste låta övertygande. Inget halvhjärtat eller dämpat. Bara skrik rakt ut."

Den brittiske psykologen Richard Stephens och hans forskarlag vid Keele University i Storbritannien undersökte hur lång tid en grupp försökspersoner kunde hålla en hand nedsänkt i isvatten med eller utan svordomar. I genomsnitt uthärdade de svärande två minuter i det iskalla vattnet medan de som avstod från att svära bara klarade av 1 minut och 15 sekunder. Förklaringen man kom fram till var att svärandet ökar hjärtrytmen och höjer aggressionsnivån. Dock försvinner effekten på den som svär regelbundet. ”Svordomar är ett känslomässigt språkbruk men om du överanvänder dem så förlorar de sin känslomässiga koppling” menar Richard Stephens.

Det påstås ju att människor som svär mycket har ett dåligt ordförråd. Men nu har amerikanska forskare i psykologi kommit fram till att svordomar istället kan vara tecken på ett gott ordförråd. En grupp personer fick svära det värsta de kunde under en minut med så varierande svordomar som de bara kunde komma på. Därefter fick försökspersonerna under lika lång tid rabbla olika ord ur andra kategorier. Resultatet blev att de som var bra på svärord också kunde komma på flest andra sortens ord. Slutsatsen av detta är, enligt forskarna, att svordomskunskap inte vittnar om dåligt ordförråd. "En enda positiv förändring av språkbruket i etermedia kan jag glädja mig åt. Det är numera accepterat att svära i radio och tv.  När jag växte upp fick jag ofta höra att svärande beror på att man har dåligt ordförråd. Det är ett jävligt korkat och förbannat oförskämt påstående, dessutom åt helvete fel. Att svenskan å andra sidan är fattig på rejäla kraftuttryck rår fan inte jag för." (Kurre i Språktidningen nr 1/ 2018.)

Under rubriken ”Svordomar kan gynna karriären” (SvD 5/8 2016) berättas om hur en brittisk forskare tog jobb på kontoret hos ett postorderföretag. Det visade sig vara svårt för honom att komma in i jobbgemenskapen, men det ändrades när han en dag svor åt en arbetskamrat. Det fungerade som en initiationsrit och skapade ett band till resten av gruppen. Enligt professor Yehuda Baruch vid universitetet i Southhampton är gemenskapen viktig för karriären: ”Jag säger inte att det är det huvudsakliga kriteriet för befordran, men ett kriterium för befordran är förmågan att knyta an till människor. I vissa sammanhang är svordomar ett sätt  att knyta an, säger professorn till BBC.”

Ett sätt att svära sig fri från svordomar är att utelämna själva nyckelordet i uttryck som: du min store... och vad ända in i... Här behöver svordomen inte förlora något i kraft, trots att nyckelorden gud respektive helvete är utelämnade, om dessa ord kompenseras genom ett förhöjt och förstärkt röstläge.

I en studie från 2006 som omfattade talare av amerikansk-engelska var hell, damn, goddamn, Jesus Christ och oh my God de fem flitigaste använda svordomar på en tio i topp lista. Oh my God stod ensamt för 24% av kvinnornas svärande.

Frågar man människor varför de svär när de gör sig illa, blir svaret nästan alltid att svärandet får dem att må bättre.

Svordomar kan användas som ett slags gruppmarkör. Att svära blir ett medspråk och uttryck för gruppgemenskap, inte minst i en manlig grupp. Men svordomar kan också tjäna som ett motspråk och utgöra en protest mot överhet och ordning. Förutsättningen för att protesten ska gå fram, är att svordomarna fördöms av dem de är riktade mot, t ex föräldrar och andra maktmänniskor. Precis som varje ord i ett språk kan också svordomar ersättas med andra ord. Svordomar är därför lika nödvändiga, eller onödiga, som vilka ord som helst. Men eftersom svordomar är tabuord, måste ersättningsorden också vara det. De måste hämta sin kraft ur det faktum att de är förbjudna och outtalbara.

Men tabut kring svordomarna försvagas. De religiöst färgade svordomarna tappar mark i takt med avkristningen. Idag är det få som reagerar på fulheter som innehåller namnen på himmelens furstar. Kraftuttrycken slits ut som alla andra slentrianmässigt och alltför flitigt använda ord, ett fenomen som fick den brittiske dramatikern Richard Sheridan att redan 1775 låta en av sina figurer melankoliskt utbrista: ”Damns have had their day!”

Professor Britt-Marie Gunnarsson menar i sitt Förord till Stroh-Wollin (2010) att Stroh-Wollin i sin sammanfattning pekar på att det skett ”en viss ommöblering bland svordomarna, från traditionellt religiösa tabuord till ord knutna till sexuella tabun”, samtidigt som det skett ”en ökande tolerans mot bruket av svordomar”. Stroh-Wollin understryker också att man idag är ”mycket mer benägen att tillmäta svordomar språkliga, och i viss mån sociala, funktioner, och avsevärt mindre benägen att sätta likhetstecken mellan svärande och dåligt ordförråd. Detta innebär dock inte att man tycker svordomar är acceptabla i alla sammanhang, inte heller att man uppskattar dem ’i var och varannan mening'."

Acceptansen mot svordomar och fula ord skiljer sig också mellan män och kvinnor och mellan yngre och äldre. Precis som i fallet med Lars-Gunnar Anderssons undersökning ”Varför är det fult att svära (1977) så är acceptansen störst mot svordomar och fula ord bland yngre män följda av yngre kvinnor medan acceptansen är betydligt lägre hos medelålders och äldre män och kvinnor.

Andersson menar vidare att ”Det verkar som om svordomarna blir mer och mer betydelselösa i och med att innebörden i orden tunnas ut. Folk tror inte längre på vare sig djävul eller helvete, det är snart som vilka ord som helst. Undrar vad som kommer istället?” I vissa sammanhang är svordomarna så utslitna att de istället för att förstärka det man vill ha sagt försvagar som t ex i kraftuttryck som fan vad dumt, fan vad tokigt, fan vad taskigt. Först när man tar bort detta onödiga fan framgår det tydligt vad man vill ha sagt.

Allmänt kan sägas att vad gäller religiösa svordomar så svär man uppåt (mot himlen) i katolska länder medan man i protestantiska vänder sig neråt (mot helvetet). Med en helig ed eller en svavelosande förbannelse kan den aggressive lätta på trycket. Sigmund Freud (1856—1939) lär ha sagt något om att den första människa som bekämpade sina motståndare med förbannelser i stället för med vapen var civilisationens grundare.

Men vad gör man när förbannelserna inte längre biter? Kapitulerar för det fysiska våldet? Nej, den civiliserade människan söker hitta andra vägar, eller rättare sagt andra svordomar. I dag är det sex- och könsorden, och i viss mån avföringsorden, som intagit de traditionella svordomarnas plats, men inte för någon längre tid. Kraften håller på att gå ur också dessa ord. Kanske kommer morgondagens underjordiska makter att representeras av misshagliga statsmän och diktatoriska ledare och morgondagens helvete av de krig deras maktmissbruk leder till. Istället för fy fan kan man tänka sig fy Usama, Saddam, Putin eller Assad, (i amerikansk slang är detta redan ett faktum där Saddam Husseins namn förvrängts till So Dam Insane), och i stället för att be någon dra åt helvete kan man be denne dra åt Iran, Ryssland, Nordkorea eller varför inte åt USA eller Israel för den som känner så. Med en sådan utveckling kommer morgondagens svärjare att ha ett närmast obegränsat ordförråd att ösa ur. ”—Vad hör jag, sade Ponocrates, ni svär, broder Johan? —Det gör jag bara, sade munken, för att pryda mitt tal. Det är vältalighetsblomster i stil med den ciceronianska retorikens.” (Rabelais 1945/ 1534)