se hål (1).

(sl) fitta. Engelsk slang har cockholder.

(sl) svår, trist.

(sl) stå till tjänst med kuk. ”Ville hon ha kukighet så kunde han leverera.” (Lenas Stickan i Närstrid:Vanessa 2005)

(sl) stadsdelen Kungsholmen i Stockholm.

(fi) kuk.

(sl) sperma*. Se även loska.

(sym) röv, arsle*. ”Omg!!!!! skrek den nakna larspaul när den trasiga stoof tvingade sin lilla petternicklas in i hans håriga kukmagnet.” (QuakeNet: Log 1 juni 2006)

(nyo)  ”att vara kåt och tända på kuk”. (SAO 2013) Se även nödig.

(sl) smegma*. Jämför ost och klittost.

(fno) enligt den danske runologen Michael Lerche Nielsen är kukr ett gemensamt germanskt, troligen urgammalt ord med koppling till kokkr; tupp. Det äldsta belägget för kukr har återfunnits på en runristning från Starigard, nuvarande Oldenburg, där det ristats just kukr. Av någon anledning föredrar den tyske runologen Wolfgang Laur (2006) att anknyta kukr till ett i övrigt obelagt kuki. Sannolikt beror detta på en felskrivning.

Runinskrifter med nordiskt ursprung känner vi inte bara till från de skandinaviska länderna och från landsdelen Schleswig, utan också från flera handelsplatser utanför detta område vid den medeltida östersjökusten, bl a från Oldenburg och Alt Lübeck i Östholstein. På 600-talet bodde i nuvarande Östholstein de slaviska vagrierna. På en klippa vid det smalaste stället av ett farbart sund byggde de sin fursteborg Starigard. Till skydd mot objudna gäster omgav de borgen med en 18 meter hög vall. Under 700- och 800-talen var Starigard en av de viktigaste boplatserna vid den västliga Östersjön, med handelsutbyte också med mycket avlägsna städer. På 900-t kom kristna saxare och erövrade borgen, förstörde helgedomarna och grundade biskopsdömet Oldenburg. Men de kristna kunde inte behålla sin erövring. Slaverna reste sig, mördade och fördrev prästerna och biskopsdömet upplöstes.

Under följande två århundraden växlade kristna och hedningar vid makten till dess att danskarna år 1148 överföll och besegrade slaverna. Med detta återupprättades biskopsdömet som dock bara några år senare flyttade till det nygrundade Lübeck där livet var angenämare och framförallt tryggare. Kvar blev en marknadsplats med en mäktig tegelstenskyrka. Den kristna boplatsen erhöll 1233 stadsrättigheter. Under 200 år levde sedan kristna och slaver fredligt tillsammans till dess att den slaviska kulturen på 1400-talet gick upp i den tyska.

I detta område i den östra delen av borgen i den mörka blandjorden fann arkeologer 1979 ett revben, troligen från nötboskap, med på två sidor nedtecknade runor. På revbenets ena sida står: abi:bataba: iestaba. Enligt Lerche Nielsen m fl (2001) består inskriften av en räcka med stavelser och pseudoord, som uppenbarligen inte har någon betydelse. Trots att det går att utläsa åtskilliga ord i texten är dock inskriften som helhet osammanhängande. Därför menar Lerche Nielsen och hans medförfattare att det mest förnuftiga är att betrakta inskriften som en lek med stavelser, ett s k runsyllabarium, vars syfte var att lära ut runorna. Och fortsätter författarna: ”Denna lek med stavelser utesluter därmed inte, att inskriften eller delar av den samtidigt medvetet anspelar på välbekanta ord utan att vi har möjligheten att infoga dem i ett överordnat sammanhang som resulterar i en betydelse. I varje fall är det för det första svårt att betrakta ristningen på den här inskriften som en nybörjares skrivövning då runorna är välformade och säkert utförda medan för det andra samma hand på den konkava sidan av revbenet har ristat in en språkligt meningsfull inskrift”. Författarna påpekar vidare att en dylik kombination med en syllabarisk och en språkligt meningsfull inskrift på ett och samma föremål är känt också i andra sammanhang.

Marco Bianchi vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet har i sin avhandling Runor som resurs. Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland (2010) bl a studerat runinskrifter utan något egentligt innehåll. Han tar bl a upp ett antal runor som verkar vara rena rappakaljan. De är omöjliga att läsa, något som kan bero på att ristaren helt enkelt inte kunde skriva. Bianchi menar att det viktiga inte verkar ha varit att förmedla ett läsbart budskap, utan att skapa en ristning som uppfattades som trovärdig av omgivningen.

I ett mejl (26/2 2007) menar Lerche Nielsen att det inte är otänkbart att också den aktuella inskriften har ett erotiskt innehåll - trots att abi : bataba : iestaba inte motsvarar något vettigt innehåll ens om man försöker sig på en tolkning med hjälp av lönnrunor, ersättningsord eller läsning fram och baklänges. I samma mejl skriver Lerche Nielsen: ”Jag har i den tyska artikeln tagit med ett parallellfall från Lund, där det på den ena sidan står Knif:melti; kniven talade (sade), eventuellt i överförd erotisk betydelse där kniv = penis. Den andra sidan har inskriften ’kuunkastiub’ som inte ger någon mening alls, men på ytterligare ett lundensiskt revben har man funnit inskriften ’kuunkaii, vilket ju tyder på att ’kuunka’ står för något meningsfullt som vi omöjligt kan rekonstruera.”

På den motsatta, konkava sidan av revbenet från Starigard återfinns två inskrifter. Den längre inskriften, placerad på mitten av revbenet, består av elva runor. En bit till höger därom finns ytterligare en inskrift, som består av tre runor, vilken i förhållande till den första står att läsa upp och ner. Höjden på runorna varierar från 15 till 20 mm. Inskriften låter sig läsas utan svårighet: kukr:kuskutu / kys. Det första ordet i den längre inskriften kan identifieras med ett allmännordiskt ord för penis motsvarande det västnordiska kukr. De efterföljande runorna kuskutu kan man dela upp i kus och kutu*. Om man antar att u-runan används för y, kan ordet kus tolkas som det västnordiska kyssa, medan kutu, då t-runan kan utläsas som nt i inskriftssammanhang kan tolkas som ett ord för det kvinnliga könsorganet, det västnordiska kunta*; vulva. Runan kys på den andra inskriften är eventuellt en upprepning av imperativet kyss, den här gången ristat med en punkterad u-runa. Inskriften kan då återges på följande sätt. Kukr kyss kuntu, kyss! Det rör sig här om en allitteration som gör att kuken kysser.

Inskriften innehållet de hittills äldsta beläggen för de båda orden för mannens och kvinnans könsorgan. Ristningen, som är utförd under en period med hedniskt styre, dateras till slutet av 1000-talet. Lerche Nielsen menar i ett mejl (29/9-2006) att dateringen av ristningen är relativ. Klart är dock att detta fynd är säkrare daterat än huvuddelen av våra runfynd. Därtill kommer att kukr har bevarat nominativmärket, något som annars försvinner relativt tidigt i sydskandinaviska dialekter. Växlingen mellan kortkvist- och normalrunor på ristningen ifråga stämmer också bra överens med den variation av runtecken som man ofta finner i inskrifter från sen vikingatid och tidig medeltid, t ex på den ungefär samtida runstenen på Bornholm och lösa föremål från bl a Lund och Öster Marie samt på en spatserkäpp från Schleswig. Allt detta tyder, enligt Lerche Nielsen, på en förhållandevis tidig datering av vårt ord.

Vad språket på inskrifterna beträffar så menar Lerche Nielsen (mejl 26/2-2007) att det är diskutabelt om språket ska betecknas som ”gammeldanska” vilket Laur (2006) är inne på. Lerche Nielsen föredrar istället att kalla det ”sydskandinaviskt” för att undvika varje antydan till dansk-svensk rivalitet. Men eftersom inskrifterna är så pass gamla är det kanske rimligt att istället tala om ”rundanska” om man nu ska sätta en benämning på språket. Rundanskan och runsvenskan ligger mycket nära varandra eftersom båda utgår från det östskandinaviska huvudspråket avslutar Lerche Nielsen.

Men vad ligger då bakom ristningen och vem har utfört den? Det är naturligtvis omöjligt att säga idag men spekulera kan man alltid göra. Kanske rör det sig, som t ex Laur (2006) är inne på, helt enkelt om ett klotter. En nordbo, antingen han var i Starigard i fredligt eller krigiskt syfte, har hittat ett revben, ett material som ofta fanns nära till hands, och som tidsfördriv eller av en plötslig ingivelse ristat in runorna. Exemplen på runklotter med obscent innehåll är vanliga på olika föremål från städer och samhällen under vikingatid och medeltid och ofta då med uppsåtliga stavrim eller versrader. Från 1400-talets Bohuslän känner man till en Aslakr med tillnamnet Kúkr.

(dial) manlig onanist. (OFS) Se även under runk, runka.

(sym) fitta enligt vadkallasfittan.se.

(sl) kvinna som skyggar, räds inför åsynen av en kuk.

(dial) samma som kukflott*. Jämför fittskör.

 (sl o so) bög, homofil. Även om sugande och slickande kvinna.

(sl) nedsättande skällsord.

(lmo) sperma, sats*. "Vi får kukspyet ditt ut! (rubrik från norsk herrtidning) Se även kukspytrilla.

(sl) barnvagn. Trilla är ett fyrhjuligt åkdon med två säten.