(euf) hymen*, mödomshinna*. ”Hos jungfrur är, så länge ännu icke något samlag ägt rum, vaginaingången mer eller mindre avstängd genom en späd, tvärställd hud, den s. k. jungfruhuden eller hymen, som blott äger en ganska trång öppning utåt men likväl går sönder vid första samlaget, oftast under smärtor och lätt blödning. Resterna av jungfruhuden som sönderslitits vid första samlaget (defloration) bilda vid vaginaingången myrtenformade bildningar.” (Forel 1942)

(euf) ironiskt om bordell.  "Han (Bellman) rökte och drack (fast kanske inte mer än andra män), han gick på jungfruhus åtminstone i ungdomen och var längre fram definitivt otrogen i tankar och ord, om än inte i gärningar." (Carina Burman 2019) Se också hus (2) och jungfrubur.

(euf) de första späda könshåren på en ung flicka. Se även hår.

(dial) cunnus*. (OFS) Klöv; yttersta delen av fot hos partåiga hovdjur, klövdjur. 

se jungfrudom.

se under jungfru.

(dial) trädutväxt. (OFS) Jämför patt.

(sl) bröstvårta. Se även topp.

(euf) penisattrapper använda av jungfrur* och andra som har svårt att få tag på eller räds äkta vara. Se även änketröstare och tröstare.

(sl) låta sitt jungfruvatten; kissa, pissa. Ofta om första vattenkastningen* på morgonen, som anses ”ren och jungfruelig”. SAOB (1935) menar att ordet är utdött och förklarar det med ”urin från ’ren’ flicka l. yngling”. Signaturen GB i Malmö vet att berätta att ordet var vid liv så sent som 1954, då han genomgick värnpliktig underofficersutbildning i flottan: ”Bl. a. tjänstgjorde jag på en minsvepare och hade där en stam u. off., stockholmare, som maskinistkollega. Hans vanliga uttryck för pissa var låta mitt jungfruvatten. Jag har inte träffat på uttrycket igen förrän i din bok.” (Oordboken 1989) Se även vatten.

(nyo) enligt SAO (2013) ”venusberg”.

(smn) kuk. Ofta i samband med ägarens namn, t ex Kalle junior eller Svensson junior. Från latinets junior; yngre till juvenis; ung.

(sl) är den utrustad med som pissar ofta. Se även blåsa.

(sl) 1 runk, runka. Ju-språk av runka, dvs de två första bokstäverna eller den första stavelsen i ett ord byts ut mot ju-. 2 pink, pinka. Thesleff (1912) har ”junka; mingere”, och menar, precis som Bergman (1929), att ordet är månsing. Även här är det fråga om ju-språk. Pinka = junka. Thesleff har också junkgrund; ”i behof af att urinera”. Nilsson (1937) har rävjunk; te, kaffe, även kallat räv- och skatpiss. 3 kuk. Sjödin (2017) har  "manligt könsorgan" från engelskans junk.

(sl) pissoir*. Bergman tar i boken Skolpojksslang (1934) upp ordet som skolslang från Kalmar, men har samma år också med ordet i Ur en Stockholmsnasares ordförråd. Palm (1910) har junkmåjj; nattkärl, som han betecknar som förbrytarspråk. Sammantaget ett allmänt använt ord, där junk är ju-språk av pink. Se också junka och moj.

(euf) yppig i  junoniska former; yppiga former till latinets  gudinnenamn Juno. " Dessutom var hon, trots alla sina fördomar, sin okunnighet och sina begränsningar, naturligtvis, med sin ännu höga barm, sitt slarvigt slängande rödblonda hår, och sitt, tyvärr lite väl hårdsminkade ansikte, sin shalimardoft, och, framför allt, sina junoniska höfter, vad han brukade kalla  'en  rasande snygg kvinna'."  (Gustafsson, L 1986 s 232)

(fisv so) lantis, lantlolla, tönt, tölp, bondlurk, luns. 

(för sl) knulla i invandrartäta områden. Även gå, springa och snatta, stjäla. Jämför juppas.

(dial) ha samlag. (OFS)