fitta

1 nordiskt ord besläktat med synonyma ord i germanska språk som danska fisse och och tyska fotze.  Uppgiften från Fridell (2021) som också har urnordiska fitto och fornsvenska fitta. Kvinnans könsorgan. Ordet är tidigast påträffat på en runsticka som hittades i Uppsala 1963 vid utgrävningar vid kvarteret Rådhuset 8. Fyndet dateras till 1300-talet och inskriften lyder i översättning Tora...fitta. Om detta berättar Carina Holm (2013) och hon tillägger: ”Endast denna inskrift belägger detta ord.” Det vanligaste ”fula” ordet för kvinnans könsorgan på den här tiden var troligen fuð. (se do)

Ordets ursprung är osäkert. Det gäller också merparten andra s k fula ord. Forskningen kring dem är sorgligt försummad. En teori, som särskilt förr omhuldades av vissa språkforskare, gick ut på att ordet fitta kunde härledas från de tre första tecknen f u th i runalfabetet, futharken. Dessa tre tecken bildar nämligen också ett fornordiskt ord för kvinnans könsorgan. Se fud. Språkforskaren Birger Stolpe tar i sin bok Stora Ordsnoken (1984) upp ett gammalt skällsord hundsfott, som enligt honom är besläktat med fitta. Se vidare under fut(t), fot(t). Ordet betecknar också sätet baktill på en släde där kusken satt, vilket man tyckt likna könsorganet på en hynda. I tyskan är t ex Fotze och Fut än idag kända folkliga ord för kvinnans könsorgan.

Så här skriver Stolpe om dessa ords gemensamma ursprung: ”Längst bort i den oöverskådliga delen av språkutvecklingen skönjer vi en stam som heter fu- ungefär. Den förmedlar begreppet ’(att) stinka’. Vårt utrop fy! är en släkting. Och vårt vanliga ord ful likaså. Ur denna rot fu- utvecklade sig också ett ord futt, ibland fot, eller fut/fott. Och det ordet betydde ’honligt eller kvinnligt könsorgan’! Alldeles som man av hund bildade honformen hynda så bildade man i fornnordiskt språk av fut honformen fytta.”

Språkprofessorn Gösta Holm (2000) utgår också han i sin härledning av fitta från Hundsfott och dess efterled lågtyska och tyska Fott; cunnus, vulva. En sidoform är medellågtyska fut, medelhögtyska vut. Ordet har också inhemska nordiska motsvarigheter, men med annat finalt ljud, nämligen äldre svenska fod; i överförd betydelse nöt, fårskalle. I isländskan har ordet formen fud; enligt Blöndal Islandsk-Dansk ordbog: ”Hundyrenes Kønsdele, Fitte, ogsaa det kvindelige Lem.”

Den här sista betydelseangivelsen för oss in på ordet fitta. I tyska dialekter är, enligt ordböckerna, avledningar till fut, vut, futt ’cunnus, vulva’ allmänt förekommande. Gösta Holm visar bl a genom en rad exempel med både oförändrad och palataliserad rotvokal att ordet fitta mycket väl kan höra samman etymologiskt med bl a tyska fott och nordiska fud, fod. Det är, enligt samma källa, ”för övrigt inte nödvändigt att förutsätta, att det inlånade tyska ordet hade ett fonetiskt i-ljud. Men ljudet kan ha haft ett fonetiskt värde, som gjorde, att nordiska öron uppfattade det som ett -i-”. (Holm 2000) Holm påpekar vidare att det, honom veterligt, inte existerade någon stam fytt- vare sig i fornsvenskan eller forndanskan. Däremot fanns det en hel rad ord med initialt fit(t). Han ger exemplet fit; sidlänt jord, sträckning vid vatten, ett ord som återfinns i ortnamnet Fittja* i Botkyrka. Andra viktiga ord i sammanhanget är fite; fetma som motsvarar isländska fita; fett, ord som står i avljudsförhållande till fet. I sammanhanget nämner Holm också fornsvenska fiti; knippe oskäktat lin eller oskäktad hampa, svensk dialekt fitja, fitje, med släktingar i danskan och norskan. Enligt SAOB används det svenska skriftspråkets fittja; knippe numera ”ngn gång bygdemålsfärgat”.

Holm tar också upp det dialektala fittla; röra (ngt) så smått och menar att: ”De språkliga associationerna i folkhavens djup är som bekant ofta alldeles utan logik. Att ett inlånat tyskt fütte ’cunnus’ kunde anslutas till inhemska ord på fit (-) är alltså vad man kunde vänta.” Han påpekar också att ”medellågtyskans finala -e i substantiv har i en mängd fall vid inlåning i fornsvenskan och äldre nysvenskan substituerats med -a.”

Ordet fitta har gamla anor. Medlhögtyskans vut; cunnus, tyskans Fut, äldre svenska fod, isländskans fuð, kommer av en indoeuropeisk rot som återfinns bl a i latinets putere; stinka. Exakt hur gamla anorna är är svårt att säga, men det finns ett tydligt släktskap med fornvästnordiska fuð.

En annan möjlig etymologisk tolkning är att fitta kanske skulle vara besläktat med isländska fita; fet vätska, samt vara något svällande. Det äldsta skriftliga belägget, enligt Bengt af Klintberg,  återfinns i en medeltidsdansk dikt från ca 1460 och ordet stavades fetthae. Betydelsen av ordet i sitt sammanhang är ´sköka´ vilket för tankarna till befruktning och havandeskap och är i Bengt af Klintbergs (1998) tolkning ´direkt nedsättande mot kvinnan.

Karin Milles (2010) stöder sig på en artikel om fotze från den tyska Wikipedia och sammanfattar: ”I tyskan kunde man kalla det kvinnliga könet för fütte eller fitte. Vi lånade in ordet någon gång på medeltiden och fick vårt svenska fitta. Men vilket ursprung hade lånordet då? Finns det någon våtmark där? Nej, språkhistorikerna tror att det tyska och det svenska könsordet är släkt med ett gammalt indoeuropeiskt verb som betyder att stoppa eller sticka. Orden är också släkt med tyska dialektala ord för väska och det svenska ordet ficka. Den underliggande metaforen är alltså det kvinnliga könet som hålrum och behållare.”

Språkvetaren Bo Bergman har i sin veckokrönika Ord och Uttryck (SDS 11/3-1980) bl a följande att säga om vårt ord: ”Fitta (da fitte) är i litteraturen tidigast anträffat i forndanska fetthae (som rimord till hittae) ca 1460, med betydelsen sköka. Jag har rådfrågat en av våra styvaste etymologer, professor Sven Ekbo. Enligt honom har ingen någorlunda säker etymologi framställts. Man skulle kanske kunna anta, att ordet har hypokoristisk konsonantgeminata (fördubbling av konsonanten precis som i smeknamn Sigurd-Sigge etc) och att det närmast är besläktat med fornnordiska fita = fett, fet vätska och fit = låg, fuktig strandäng. Ordet kan då alltså haft en ursprunglig betydelse av den simmiga, den fuktiga.”

I Jämtland heter det ”Ha da vö mä å shlege fettjan”; har ni varit med och slagit strandängarna. På samma dialekt heter de höfång som bars till hässjan från åbädden för fittjar och själva höet kallades fittefor. Uppgiften från Höjer (2004) som menar att det inte är så konstigt att könsordet fitta kan kopplas samman med ordet strandängar. ”Skörden från fettjan födde korna, som födde människan. Likaså föder fittan människan. Orden hör samman och betyder något positivt. Ur dem kommer livet!” ORB har förutan fettjan också fittan; slått vid åbäddar’ och fettan, fitja; sjöäng.

Fredrik Lindström (2002) gör delvis en annan tolkning när han menar att det gamla ordet fit, eller någon avledning till det, först skulle ha kunnat syfta på kvinnans kön och i nästa steg på strandängar, som man tyckte liknade kvinnosköten. Men, tillägger han: ”Det är inte på minsta vis säkert.” Se också fittja.

NEO har förklaringen: ”eventuellt ursprungligen ’något svällande’ och besläktat med isländska fita, ’fett’,’fet vätska’ och med fet.”

En som ser en koppling mellan fet och vårt ord, är folklivsforskaren och författaren Bengt af Klintberg (1998). Han menar bl a att man i nordisk folktradition finner många exempel på att fett har använts vid fruktbarhetsfrämjande riter. Fett användes också i de riter som de s k ’kloka’ gummorna utförde när barn insjuknade på något sätt. För att barnet skulle tillfriskna måste boterskan bege sig till en plats där det fanns ’älvkvarnar’, en sorts skålformade gropar i t ex berghällar, som man trodde älvorna använde när de skulle mala. Den kloka gumman beströk groparna med något slags fett och offrade sedan ett kopparmynt eller en knappnål i gropen till älvorna. Vissa forskare har ansett att dessa skålgropar är symboler för kvinnans könsorgan. Bengt af Klintberg avslutar sin omfattande och belysande förklaring till varför ordet fitta kan vara besläktat med fett med följande: ”Det är onekligen en spännande tanke att ordet ’fitta’ som idag används som grövsta sortens skällsord, skulle kunna gömma förhistoriska trosföreställningar om att den kvinnliga fruktsamheten fanns i ’fettet’ i kvinnans slida.”

Svenska Akademiens Ordbokskommitté i Lund har ordet belagt första gången 1617 i uttrycket fitte schrifuere i följande utdrag ur Stockholms Stads Tänkeböcker: ”Mårten Andersson, quartermestare, wittnadhe att Isach klappade på porten och hustru Margareta kallade honom fitte schrifuere, och käringe bult.” (3 Sthm TB 9:227) Fitta finns med i Jesper Swedbergs Swensk Ordabok (1720-t) med förklaringen muliebre pudendum. Detta är troligen första gången ordet dyker upp i en ordbok. Rietz har ordet i sitt dialektlexikon (1867) där han härleder det från moesogötiskans fitan; föda. Detta språk, också kallat götiskan, gotiskan, dog ut med det östgotiska rikets undergång i Italien ca 550 e Kr. Han jämför med latinets fetare; föda, befrukta. Rietz ser också släktskap hos vårt ord med fornnordiska fud och fornengelska fotz samt med medelhögtyska vut, vot, alla beteckningar för det kvinnliga könsorganet.

Varför har då ordet ett så grundmurat dåligt rykte? Följande uttalande av en 28-årig man ger kanske en del av svaret: ”Fitta låter nedsättande, tycker jag. Inga tjejer i min ålder (av mina bekanta alltså) använder det. Däremot verkar det ha blivit ett accepterat skällsord bland tjejer på högstadiet. Jag hör det var och varannan dag i mitt arbete som högstadielärare. En annan synpunkt på ordet är att det låter så fel. Det är inget ’runt ord’. Fitta låter vasst och spetsigt och stämmer inte med vad ordet ska beskriva.”

Signaturen AA 57 år i Lund är inne på samma linje när han skriver: ”Fittan blev också ett objekt, något som utsattes för något. Det är ett så spetsigt och kallt ord, motsvarar inte alls företeelsen. Har märkt att unga kvinnliga arbetskamrater (sjuksköterskor) som säger knulla och kuk naturligt nästan aldrig använder ordet fitta utan tar till omskrivningar som mellan benen, där nere o s v.”  Alf Palfjord i Borås (f 1929) tycker att ”fitta är och förblir fult eftersom det egentligen är ett skällsord och låter som en föraktfull fräsning och inte ens har något sensuellt och eggande i sig”.

Fitta ensamt och i olika sammansättningar (fittenisse; liderlig sälle, mögfitta, fitta till saker och ting) är allmänt förklenande, och har länge varit ett skällsord. Medan kuk står för något positivt i  ”det är kuk i honom”, är det ytterst förnedrande för en man att bli kallad fitta. Jämför fittmickel; enfaldig karl. ”Fitta vad är det? Jo, det är ett av de värsta skällsorden en man kan råka ut för. Varför? Varför är en man så rädd att liknas vid en kvinna? Den frågan har ett enkelt svar. Ingen hederlig karl vill väl framstå som en idiot. Kvinnor är förprogrammerade idioter. Kvinnor går som lämlar mot avgrunden. Kvinnor är dömda från första andetaget.” (Drougge 2006)

Göran Ek, Helsingfors, tar upp torrfitta, slappfitta som pejorativt uttryck för mestadels äldre kvinnors mus. Kotsinas (1990) har slaskfitta; skällsord för flicka, kvinna, fittnylle; ansikte och fittskalle; pojke. Svahn (1999) har fitta som skällsord både till män och kvinnor samt i en rad sammansättningar från det gamla bondesamhället som fittefår; velig, obeslutsam man, fittehök; fruntimmerskarl, fittolle; käringaktig karl, fittsmed; horkarl och fittupp; liten man. OFS har flängfitta ”lösaktig kvinna som alltid låter ligga med sig”. 

Idag kan en kvinna skällas för fittjävel och fittkäft. Inom hotell- och restaurangbranschen kallas snåla gäster för laxfittor. Ständigt fnissande och fnittrande, ännu inte könsmogna småflickor skälls för fnitterfittor. Vipperfitta är en nervös, orolig och vimsig flicka. Ja, ordet har så dålig klang att t o m närljudande ord blir smittade. Kvinnonamnet Kitta är ett sådant ord. ”Denna namnbildning gäller i Skåne (kanske äfven annorstädes) såsom mycket ful. I södra Skåne lär den brukas såsom skällsord till fruntimmer. Säkerligen beror Kittas vanrykte till väsentlig grad på en ’biton’ som det fått från ett mycket fult rimord. Med namnets låga valör står i god öfverenskommelse att det brukas af jättinnor.” (Hjelmqvist 1903)

Ljung (2006) har fitta till det; ställa till det. Nilsson Piraten (1973) har uttrycket ”De e min själ inte alltid fittan står som en kaffekopp.” I novellen ”Det fjärde F:et”, minns berättarjaget att han hört liknelsen som barn: ”Jag tillåter mig att säga att jag gömde den i mitt hjärta. Omkring fyrtio år senare, det blir 1946, hörde jag samma uttryck från en annan man.” Och berättaren fortsätter: ”Man lägger märke till att liknelsen har en dubbel innebörd: kaffe bjöds alltid, kitteln ständigt på elden, koppen gästfritt tillhands; och så kaffekoppens form, dess runda stadighet.”

Ordet är för många outtalbart: ”Jo, han la sin hand på din mage — fast längre ner. På den platsen som heter ... Ja, det börjar i alla fall med f. — Och du sa ingenting — du lät honom hållas.” (Hasso 1977) Arenander (Kärlek 9/1968) anser att ”fitta var ett fånigt ord, förresten, men det fanns inget annat, allt annat lät som medicinska lexikon eller puritanska författare med snöpta sexualdrömmar”.

Även om de negativa omdömena kring vårt ord dominerar, finns det en och annan positiv röst: ”Också användbart att födas ur, med livet i behåll. Att födas ur ett sköte måste nog medföra livslångt tungsinne, och vem vill försöka krypa ut ur ett så vasst ord som slida? Fonetiskt definierar fitta sig själv så kongenialt att det gränsar till magi. Ta ordet på tungan, visst har det riktning, elastisk spänst, lite hukande sårbarhet och visst bildar vokalkombinationen ia ett mantra som mumlande slutar i Ja!” (Fylkeson 1993) ”Jag skulle vilja medverka till att vi rentvättar ordet fitta. Det är den enda kraftfulla motsvarigheten till kuk som finns. Valören i ordet är på väg att förändras, samtidigt som det används som ett skällsord. Det gör det ännu mer angeläget att göra ordet till vårt.” (Lena Mobrandt i artikeln Så vacker jag är...! Ottar 4/97) ”Fitta är vårt favoritord eftersom det är ett sexuellt, vuxet och starkt ord. Dessutom är det ett ord som beskriver hela könet. Många andra, som till exempel vagina, betyder bara själva slidan.” (Delilah/ Flodman 2007)

Och i förordet till Fittfakta (2008) skriver Tina Nevin bl a: ”Det saknas positiva och starka namn på kvinnans kön, och de som finns används ofta som skällsord. Det finns en tanke med att använda rubriken fittfakta. Jag tror att kvinnor behöver ett sexuellt namn på sitt kön och jag tror att just kvinnor behöver erövra ordet fitta och frigöra det från de nedvärderande sammanhang det nu förekommer i.”

”En trumslagare, som fått sin första utbildning i Frälsningsarméns musikkår i Lidköping på 1930-talet, berättade att en äldre musiker lärt honom öva in marschtrummandet med (de tyst uttalade) orden ’mitt i fittan finns de ingenting, bara runt omkring, bara runt omkring’.” (jämtlänning f 1929 som också påpekar att de med fet stil markerade bokstäverna är stavelser med tryck på.) 2 lesbisk kvinna. 3 bög. 4 (sk) fumla. ”Stå inte där å fitta med cykelslangen, utan se till å bli färdig nångång!” (Ambrius 2002) 5 fitta för fit (eng) spänstig, kry, frisk. ” Det engelska ordet fit används titt som tätt i svenskan, men det blir lite komiskt när det är fler än en person som är fit. Det vill säga, som en vän uttryckte sig: ’De är ganska fitta i kroppen’.” (Signaturen Hanna i Språktidningen nr 2/2008) 6 (svr) i finlandssvenskan. Jämför vittu. OFVG har uttrycket i fittans fönsterbleck ett kraftuttryck använt när man trodde någon ljög. 7 (dial) i  ”knåpa med, försöka laga något, som är svårt och kräver en viss petighet”. (OFVG) 8 (sl) u-sväng med bil eller annat fordon. 9 fittan enligt slangopedia.se  vedertaget kraftord på Åland allmänt använt. Enligt samma källa är fittoralla ett något mildare uttryck för samma sak.