samlag bakifrån, som djur gör. Jämför djuriskt.

(sl) enligt slangopedia.se om seg skit som vägrar släppa och falla ner i skålen.  Se även svans.

(dial) den onde. (ORB) Se onde, den.

(svr) ett mildare djävla, djävlars. ”Hist.: sedan 1890.” (SO) 

(euf) djävul, djävlar. Djädrans ”hist.: sedan 1899.” (SO) och djädrar,(euf) för djävlar) enligt samma källa "hist.: sedan 1892”. Även djädrig; djävlig, djäklig. ”djädrar i min lilla låda!” ”Djädrans typ!” ”Det är för djädrigt!” 

(svr) hemsk, otrevlig.

(dial o svr) tusan*. (OFVG)

(euf) djävul*. Fornsvenska dyäkel. I formen dyækelen finns ordet med i ett brev (1508) från diplomaten Hemming Gad (1450—1520). Men inte ens djäkel är en tillräckligt förskönande omskrivning för alla. I SvD (11/8-1994) berättas under rubriken ”Dagens Jubilar” om den pryde bandyprofessorn och renlevnadsmannen Curt Einarsson. Så här uttalar han sig i artikeln: ”Jag minns en samling vi hade före den första SM-finalen med Boltic mot Broberg. Vi hade fått stryk i alla de tidigare mötena och när jag kom till samlingen möttes jag av femton ansikten förstenade av nervositet. Plötsligt frågar ’Bempa’ Ericsson, ’Du Curt, om vi vinner tar du väl en liten djäkel till maten’. Renlevnadsmannen (svordomen ovan uttalade han de jij äkel) Curt Einarsson som alltid predikat skötsamhet och aldrig smakat en droppe sprit tidigare svarade ’javisst’. Svär aldrig men kan bli ’de jij äkligt’ förbannad.”

(dial) djäkel.* (OFVG)

(svr) förskönande omskrivning för djävlar*.

(svr) variant till djävlig.

(euf) djävligt. ”Dikten är alldeles förbannat bra skriven, men djäkligt snuskig.” (Sign Tacksam i Figaro 28 nov 1896 om Frödings åtalade dikt En Morgondröm.)  Se under censur. 

(dial o svr) djävlig. (OFVG)

 (dial o svr) djäkla, djävulen. (OFVG)

 (sk dial) djävulen*.

fornsvenska diævul från latin-grekiska diabolus;  förtalare, anklagare. Det bibliska ordet djävul är en grekisk översättning av hebreiskans satán och användes som en eufemism för det onämnbara satan. Djävulen var en storhet, som, till skillnad från fan, helvete och satan, infördes med den kulturrevolution som kristendomen innebar. ”Nepn icke gerna diefweleen”, skriver heliga Birgitta i ett brev till sonen Birger någon gång på 1300-talet. Djävla är egentligen en gammal genitivform av djävlar och betyder  ’typiskt för djävlar’. Om man i äldre tider sa att någon hade en djävla klokhet så hade denne en klokhet som var typiskt för djävlar. Först senare fick ordet sin nuvarande betydelse i uttryck som djävla dum eller djävla skärpt.

Som svordom möter oss ordet för första gången i ett brev från biskopen och politikern Hemming Gadh (ca 1450—1520) till riksföreståndare Svante Stures hustru. Året är 1507 och Gadh förklarar varför han svär: ”Förlather mik, at jak taler saa grofft, jak hawer ekke nyliga waret i frwstwffewen”, dvs det var länge sedan han träffat kvinnor och därför glömt bort hur man umgås med sådana. Uppgifterna är hämtade från SAOB.

Att använda sig av djävulens namn ansågs tidigt som en grovhet och ett risktagande då man med det åkallade onda makter. Med hjälp av olika knep och omskrivningar försöker man lindra effekten av den fula djävulen. Ett gammalt knep är att i uttryck som tusan djävlar bara använda räkneordet och låta lyssnaren själv tänka sig resten. Eller så finns det rader av likljudande ersättningsord som jäkel, jäkeln, jäklar, sjujäklar, jäsiken, jädra, jädrans, jädrar, jädraranåda, järnspikar och järnvägar. Vidare de något ålderdomliga knäfvel och snäfvel samt jädervulen. Svordom använd av butiksbiträden på 1940-talet: Jävleborgs förbandslådas helvetesäck! (enligt butiksföreståndare född 1920) Andra omskrivningar är Jävleborgs läns allmänna kungörelser, jävelbärj, samt ta mej gärsgårn och Gästrikland.

I Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935) har den lille pojken Martin upptäckt kraften och användbarheten i djävulen. Och han kommer att få användning av sin ”djävulsträning”, då det ska sväras i manliga sällskap. Detta gäller inte minst den kanske mest mansdominerade värld som finns, nämligen den militära. Följande yttrande av en f d militär, Wilhelm von Braun, får ses som ett typexempel från militärlivet: ”En tjenstgörande major, som icke kan svära duktigt, duger icke till tjenstgörande major. Han måste ständigt öfva sig i denna ädla konst samt åkalla djefvulen, när han går på vägen, när han nedlägger sig och uppstår.” (von Braun, Berättelser, reseminnen 1850) "Jävlars blod, änkors klagan och spenabarns gnäll!" (uppgift från Boel Gehlin  som hört ramsan från  sin morfar Magnus Wiksell (1874—1974).

En undersökning bland 90-talets skolungdomar visar att djävel är den vanligaste svordomen tätt följt av fan, fanken, fasen och fasiken. Med oseden att svära har Alf Henrikson (1905—1995) en gång för alla gjort upp i följande dagsvers hämtad från DN den 3 januari 1981: ”Den djävla djäveln djävlas varenda djävla da/ ja djävlar vilket djävelskap/ men djävlar säger ja/ ja djävlas lika djävligt/ ja djävlas djävla bra/ å dej din djävla djävel/ ska själva djäveln ta.”

(svr) orsaka stort förtret för person eller företeelse. Enligt SO ”hist.: sedan 1902”.

(svr) mycket besvärlig. ”Hist.: sedan 1839.” (SO)  

(so) lagen om alltings djävlighet; använt vid upprepade motgångar eller förhinder.