(armeniska) hora.

(sl) kuk.

(för sl) knulla.

(lmo) kort för Bajs På Snoppen.

(åld so) byxfisare bl a studenters och djäknars skällsord för borgare. Jämför borgarbracka. Idag betyder bracka; kälkborgare, men i äldre svenska stod ordet för byxa, en betydelse som fortfarande lever kvar i flera dialekter. Troligen kommer ordet bracka av latin bracca, braca; byxa. Skällsordet kan ha uppstått genom förkortning av skinnbracka; en sorts tarvlig benklädnad. I De sena tilläggen i Swedbergs Swensk Ordabok (Uppsala-Handskriften) nämner Lars Holm (1986) att Hellquist i Studier i 1600-talets svenska (1902) tar upp skymfordet brackefnes med tillagd not: ”n-et i fnes har säkerligen tillkommit af eufemistiska hänsyn”. Och Holm fortsätter: ”Det är inte omöjligt att Swensk Ordabok presenterar en tvilling till detta ord i feszbracka (dvs fisbyxa).”

(sk) se under brak.

(sk) Ohlmarks (2004) har ”efter Dumas roman ’Le vicomte de Bragelonne”, detsamma som på uppsvenska heter ’en dundrapart’: person med flatulens*.”

(sk) se under brak, brakare.

(dial) skita, cacare*. (OFS)

(sl) snygg, sexig brud.

 (sl o ljud) om fjärt, bl a hos G:son Berg (1900). Isländska och norska braka besläktade med tyska brechen; bryta. ”Strax före läggdags lade Luther av sin sista brakare för dagen, tog sin hustru på brösten och skämtade muntert om att den baskiske gudsnarren (Ignatius av Loyola) äntligen fått sitt rätta bruk, nämligen som laxativ i Lutherland.” (Hallgren 1983) Här anspelas på anisosperma, vars bittert smakande frön i större doser var bra som avföringsmedel. I sitt hemland Brasilien kallades denna anisbuske för Faves de san Ignacio; ignatiebönan.

(sl) knulla hårt.

(dial) Rietz (1867) har dels ”duktig stöt, hård puff”, dels ”crepitus sonorus”; ljudlig fjärt. Därtill exemplet: "Han dro tell en brakadunt.” (Vb).

se brak.

(sl) ända, rumpa. Se även brak.

(dial) även brakskita och braksmällskit. Fjärta, släppa brakskitar. (OFS)

(sl) se brak.

(sl) hörbar fjärt enligt Thesleff (1912). Se även braxen.

(sl) 1 ljudlig fjärt. I DN 18/8-1983 berättar Anderz Harning i kåseriet Den gemensamma brakskiten, om jympadirektörer förr. ”En och annan hade verkligen varit en god soldat och kunde därför tillåta sig att vara kamratlig mot sina gossar: ’Kom ihåg kamrater, bygelhästen kan vara som slaget vid Narva bara man släpper av en brakskit just i upphoppet.’ Eller: ’Låt oss göra honnör och sen fläskar vi på med handbollen mot grannskolelaget. Sparka dom på bena när domaren tittar bort. Och glöm inte den gemensamma brakskiten före matchen’. Som gott föredöme lade fältmarskalken av en rökare som kunde ha fått en karolin att darra.”

Några röster kring ordet: ”Kraftfullt, trevligt att säga, ligger bra i munnen” (man 25) och ”överdrivet ord” (man 26). Alf Palfjord i Borås (f 1929) menar att ”rent lokalt vill man inte använda brakskit istället för fjärt eftersom man här uppfattar det som ljudlig diarré och då kan man tro att vederbörande gjort i byxorna”. 2 enligt Wiklund (1999/1940-t) om rap, rapning i lura aschlet på en brakskit